Hold my hand
Jag lyssnade nyss på en låt, Michael Jackson Duet with Akon – Hold My Hand - Duet with Akon. Den fick mig att tänka efter. Ordspråket "Tillsammans är vi starkare" stämmer verkligen. En manifestation, demonstartion, eller en underskriftsprotest gör dubbelt så stor skillnad om man är många. Men det börjar oftast med en ensam människa. Någon som blivit arg, upprörd eller förfärad över något som är oacceptabelt. Jag tycker att det är ett mycket vackert bevis på att man som ensam människa faktiskt, kanske kan förändra något i världen. Att förändra något, till det bättre, har vart min dröm sedan jag var liten. Självklart gör man det delvis för sig själv, genom att hjälpa andra hjälper man också sig själv att bli en bättre människa. Att vara en bra människa kan vara en fördel efter som man ska leva med sig själv hela livet. I dagens läge skulle jag verkligen inte, tyvärr, kalla mig ett föredöme. Än har jag inte förändrat något i världen. Men jag hoppas att jag en dag kommer göra det. Tänk vad världen skulle må bättre om vi började hjälpa varandra, både de som hjälper och de som blir hjälpta hade mått mycket bättre. Kanske hade det till och med kunnat resultera i en värld utan krig? Men det vet jag inte ens om man vågar hoppas på, även om det är den ständiga önskan då man blåser ut ljusen på tårtan eller ser ett stjärnfall. En önskan som känns så avlägsen att man knappt vågar hoppas på den. Men om vi alla sträkte ut en hand, och vågade lita på varandra, kunde lita på varandra, tror jag att vi gemensamt skulle kunna leva tillsammans på jorden, svart som vit, homosexuell som heterosexuell, kristen som muslim (och alla andra religioner för den delen) och rik som fattig. För det är faktiskt det som vi borde göra, kömpa tillsammans för att få en bättre plats att leva på, för alla. Men om alla skulle hjälpas åt, skulle vi inte ens behöva kämpa. Då skulle alla krig vara vunna och alla gå vinnande ut ur livet, och in i det.
Ungdomar
Då man funderar på detta faktum är det inte alls konstigt att dagens ungdomar känner sig missförstådda och bortglömda. Inte nog med att de vuxna antingen skämmer ut sig eller är elaka utan de respekterar inte ungdomarna och behandlar dem inte som jämlikar.
Det som vuxna aldrig tänker på (verkar det som) är att de också har varit ungdomar. Deras ursäkt är kanske att allt ser annorlunda ut nu, alla har iPhones och laptops vart de än går, ett ständigt smsande och surfande. Men dagens vuxna pratade säkert massor i telefon i sin ungdom, som då var den tidens modernaste komunikationsmedel. Dagens vuxna festade också, de drack innan de fyllt 18 och de hade sex utan att vara tillsammans med partnern. Alltså har det inte förändrats speciellt mycket. Inte ens det faktum att dagens ungdom använder sig av nya ord så som: random, fail, guss, chilla m.m. De använde med största säkerhet också annorlunda ord, men de orden har idag blivit en naturlig del utav det svenska språket.
Jag måste säga att jag kritiserar dagens föräldrar och vuxna en aning. De tror att de vet så mycket men igentligen gör de inte det. Inte om dagens ungdommars vardag. Sverige och världen har självklart förändrats en del och omgivningen och kraven ser inte lika dana ut som för 30 år sedan, det är otroligt många som dricker alkohol regelbundet då de bara går i sjuan och sexan. Tobak ska vi bara inte prata om. Men alkoholkonsumtionen överskuggar dock betydligt. Allt är lätt att få tag i, alla känner en langare. Det är inte ens så svårt att få tag i knark.
Man skulle kunna dra den slutsatsen att dagens ungdom är påväg utför. Men det är långt ifrån alla som håller på med dessa saker. Men tyvärr måste jag medge att det är mer är 50%. Kanske beror det på att dagens ungom känner det som om de skriker så högt de kan men att ingen lyssnar. Dagens ungdom har ingen röst. Ingen chans att påverka dagens samhälle. De som för ungdomens talan är ett par överlönade politiker med villa på lidingö som inte vet vad fattigdom och utanförskap heter.
Jag är förvånad att de inte vill veta mer om vad ungdomarna tycker. Deras argument är några kryss blanketter som ska fyllas i varje år i skolan. Hur nära inpå kommer då känslan av att man har chansen att förändra? Även om de nu gör något av de som man säger med sina små kryss så ser ungdomen verkligen ingen förändring. Det är sorgligt.
Om de vuxna skulle visa att de brydde sig om vad ungdomarna sa, om de skulle få chansen att känna att de har någon inverkan på det som händer så tror jag att klyftorna mellan dagens ungdomar och dagens vuxna skulle krympa något.
